Jag har för mig att jag läst att man bekfräftat ett samband mellan kreativitet och schizofreni i alla fall.

Och visst är det väl så att intelligenta människor i störe utsträckning grubblar över mycket och lättare faller offer för deppression (även fast "normala" eller "dumma" människor också kan drabbas så klart).

Så jag tror helt klart det kan stämma

Nåt jag kom att tänka på nu bara är ifall människor med deppression eller personlighetsstörningar faktiskt är mer kreativa eller om de helt enkelt har ett större behov av att få uttrycka sig med hjälp av att måla, fotografera, spela musik etc. Är ganska säker som sagt på att just schizofreni är kopplat till kreativitet men vet inte med "enbart" deppression etc.

Tror i så fall mer att det handlar om ett behov. Enligt min egen erfarenhet i alla fall så var det många, speciellt tjejer, som ritade, skrev dikter och fotade under högstadiet och gymnasiet. Under den period i livet som ofta är ganska jobbig för de flesta (hormoner, passa in, hitta sig själv osv). Men allteftersom de här tjejerna blev äldre och mer självsäkra så ägnade de allt mindre tid åt sina kreativa intressen. Medan de tjejer som verkade ha mer problem fortsatte och håller på än idag.

Bara en teori men jag har i alla fall sett ett sådant mönster. Men man kan ju så klart må jätte bra och vara trygg i sig själv och ändå vara sjukt kreativ och duktig.

Det är väldigt vanligt att det finns ett samband mellan de konstnärliga och depression.

Jag tror att det är så att en del människor är känsligare än andra och påverkas därav lättare kring sådant som är känsloladdat och lättare faller offer för deppression än vad andra hade gjort. Samtidigt har de möjligtvis en ökad förståelse hur andra människor kan uppleva känslor som en annan inte har.

Jag tror det är lättare att uttrycka sina känslor via konsten. Många blandar in känslor i sin konst. Det kan vara ett sätt att uttrycka känslorna eller att bearbeta dem om man inte annars vet hur man ska göra det.

Jag tror inte depressioner drabbar konstnärer mycket mera. Depressioner har inte bara med tankar och uttrycksätt att göra. Det är mycket fysiska påverkan också, mycket har med olika sjukdomar att göra och hur väl en människa känner sig själv. Jag känner nog fler som absolut inte är esteter på något vis som är depressiva, mina estetiska vänner är mycket mer lyckliga. De jag har träffat med svåra depressioner har ju haft någon sjukdom, operation, kraftig förändring av vikten åt ngt håll, sociala svårigheter,  värk, utbrändhet av dels psykisk stress dels av fysisk utmattning, mm. Men konstnärerna som blir deppade använder konsten som en del i tillfrisknandet och då syns det utåt mot yttervärlden. Många psykosociala sjukdomar (asperger, adhd, autism) ger ju också svårigheter i att uttrycka sig "normalt och socialt" enligt samhällets ramar, men genom skapande kan de visa vad de känner. Bara en liten tanke från mig.

Arbetar inom psykiatrin och kan inte se att depression och konst går hand i hand. När man är riktigt depremerad så kan man inte skapa alls.Skapandet är dock en hjälp i tillfrisknandet och bildterapi är ett perfekt uttrycksmedel för de som inte kan uttrycka sig i ord. Så skapandet är inte bara för de som mår dåligt.Jag skapar för att må bra och det ger mig tillfredställelse. Vinst när andra tycker om det man gör

"There have been more than 20 studies that suggest an increased rate of bipolar and depressive illnesses in highly creative people, says Kay Redfield Jamison, professor of psychiatry at Johns Hopkins University and author of the "An Unquiet Mind," a memoir of living with bipolar disorder.

Experts say mental illness does not necessarily cause creativity, nor does creativity necessarily contribute to mental illness, but a certain ruminating personality type may contribute to both mental health issues and art."

http://articles.cnn.com/2008-10-07/health/creativity.depression_1_bipolar-disorder-mental-illness-creativity?_s=PM:HEALTH

jag tror inte depression är så vanligt men däremot att man har en lite mer aktiv hjärna som går mer på högvarv som vår en att skapa och vilja skapa, det tror jag.

Jag tror också konstnärer alla typer (skådespelare, musik, bild mm) har lättare att snvända dråger och då för att lungna hjärnan och kunna koppla av.

kanske kan det leda till depression, det är möjligt men när man är deprimerad så är man ju också mer passiv och då finns inte utrymme för att skapa.

Missbruk drabbar nog där man minst anar det. Tyvärr och oerhört tragiskt.

Missbruk har i allra högsta grad med ångest, återkommande ångest kan leda till depression. Nej, tror inte att konstnärer i högre grad drabbas av missbruk heller. Tror att " kändisar" i allmänhet är otrygga inombords och oerhört stressade av att inte "vara sämre än förra gången" och hur lätt är det att vara en offentlig person när allmänheten tycker och tänker åt en. Det skapar nog en del ångest och ångest gör att det blir lättare att fastna i missbruk.

Har varit deprimerad i 10-15 år nånting, (dvs större delen av mitt liv även om jag 'väntade' till 18-årsåldern innan jag tillät mig att inse att självmordstankar och panikångestattacker inte är normalt) och ser ett klart samband mellan mitt humör och mitt skapande.

När jag tog medeciner tappade jag allt. Jag mådde väl i och för sig inte bra då heller, men jag blev helt apatisk när ångesten försvann. Kunde inte ens drömma om nätterna vilket jag annars gör ofta, eller dagdrömma för den delen. Slutade efter ett tag att ta tabletterna, blev kreativ igen.

Men även nu när jag börjar komma ur ångesten, så är det osäkerhet och upprördhet som starkast driver mig att måla. Även om jag inte direkt får ut känslorna på pappret, så blir det fler verk och skisser när huvudet surrar, än när jag är glad och nöjd.  Mår jag helt bra finns inte samma motivation att rita helt enkelt.

Det betyder naturligtvis inte att konstnärer i allmänhet är mer deprimerade, eller för den delen tänker mer än andra. Möjligtvis har vi ett stort behov av att uttrycka oss och klarar inte riktigt av att använda det talade språket tillräckligt.

Men jag tror att starka känslor kan vara en drivkraft till skapande, mår man dåligt kan det vara ett sätt att få ut det, och därför kan det vara så att de som mår dåligt i fler fall blir konstnärer/hantverkare än de som mår bra. Sen hade antagligen de som mår bra men inte målar kunnat bli precis lika skickliga, om de motiveras att måla. Det handlar knappast om intelligens…Sinnelag möjligtvis.

Jag har väl ett svagt sinne som blev deprimerad från början. Och som haft det enorma behovet att uttrycka mig att jag utvecklat ett bildintresse.

Min mor är konstpedagog. Hon är också alkoholist och tung narkotikamissbrukare. Om det är ett samband som styrker tesen, eller om det bara är så att svaga sinnen är lika ärftligt som ev. ''talang'' att teckna och måla, det vet man ju aldrig.

Min farmor målade tills synen blev för dålig, men henne har jag däremot svårt att föreställa mig deprimerad. Motbevisning?

Nåväl. Det enda jag vet säkert är att jag skapar mer när jag är orolig än när jag mår helt bra. Men jag klarar beställningar bättre när jag mår bra.

Intressant diskussion.

Det kanske finns olika grader av depression och vad man klarar av att prestera? (kan inte mycket om ämnet)

Sedan kanske vissa är nedstämda och mår dåligt men klarar ändå av vardagen och kanske är det den gruppen som orkar uttrycka sig.

#8 Intressant det du säger.

Till viss del tror jag det finns en viss ärftlighet men även miljön man vistas i påverkas också till stor del både på det konstnärliga planet och hur man mår i allmänhet.

#9 Ang. grader av depression handlar det nog mer om typer. Jag har/hade atypisk depression. Det vill säga att jag agerade som vanligt,  gick upp på morgonen, skrattade och log och ville ta livet av mig. Jag var inte mindre deprimerad för att jag agerade relativt normalt mellan panikångestattackerna, mina självmordstendenser eller känslan av att vara totalt värdelös var inte mindre alvarliga för att jag inte var apatisk. Men jag reagerade helt enkelt annorlunda jämfört med de som inte kommer ur sängen och inte orkar äta och leva. Jag orkade egentligen inte heller leva, men jag orkade inte heller sitta still.

Att jag blev atypiskt deprimerad kan ha berott på att jag som liten blev väldigt sviken av min mor, och att bli arg eller trött gav ingen bra tröst, men var jag snäll och glad fick jag uppmärksamhet och kärlek utan att göra folk oroliga. Min mor lade skuldkänslor på mig (missdbruksbeteende för att manipulera) och då lärde jag mig att lägga skuld på mig själv - vilket innebar att jag inte vågar göra människor ledsna eller oroliga eftersom jag då mår sämre och känner mig mer värdelös och dålig. Det kan vara så, eller så finns det någon helt annan orsak. Jag vet inte.

Jag tror helt klart det finns nån koppling mellan kreativitet och psykisk ohälsa, svårt att rikta in sig på just depression. Som nån sa ovan är man väldigt nee i sin depression har man svårt att göra nått alls MEN man får heller inte glömma att det finns olika grader dä också..

Jag kan bara dra liknelser med mig själv men jag får ut mycket känslor av att skapa, sånt som jag inte förmår tala om. Ett sätt att uttrycka sina känslor helt enkelt. Men sen när jag mår som allra sämst händer absolut ingenting.

Men jag håller med dig de klasser jag gått i där vi varit ett gäng 'skaparskallar' så har/hade ju säkert 97% nån form av dåligt mående, eller ska jag kanske säga 'inte bra månde'? Heheh