Kanske kan dessa minnen inspirera till något konstverk.

Min nu 16-åriga dotter, hennes pappa, jag och några goda vänner beslöt oss för att koppla av med en tur till Helsingfors innan höststormarna. Resan bokades, hundvakt fixades och vi gav oss iväg.
När vi hade installerat oss i våra hytter tog vi oss upp till restauranten och åt en mycket god middag med gott vin därtill. Vi hade en jättetrevlig kväll, men gick ändå och lade oss ganska tidigt. På morgonen bjöds vi på en härlig frukostbuffé, men när vi kom fram till Helsingfors fick vi inte gå iland, eftersom de hade något slags brandövning. Denna tog cirka en timme och var intressant att iaktta på första parkett. Vi fick se en hel del av hur effektivt och proffsigt såväl sjöfolket som helikopterfolket arbetar. Efter cirka en timme fick vi gå iland för att besöka Helsingfors. Jag tog täten med barnvagnen och gick raskt upp till Tempelplatsens kyrka, som har en intressant arkitektur tack vare att den är insprängd i berg. Efter detta tog vi en shoppingtur i stan och en liten fika hann vi också med. Vädret blev alltmer blåsigt ju längre dagen gick.
Tillbaka ombord åt vi ännu en fin middag, men medan vi åt började det gunga alltmer. Våra vänner drog sig tillbaka till sin hytt, men jag och min familj tog en liten tur till baren. Vi språkade med bartendern och jag sa något om att det verkar blåsa upp rejält, bartendern instämde och rekommendrade oss att snart dra oss tillbaka till vår hytt, vilket vi gjorde. Vid denna tid gungade båten kraftigt och min stackars man började bli smått sjösjuk.
Vi la oss i våra kojer med vår dotter mellan oss och försökte somna, men gungandet blev allt värre och efter någon timme började vi ana att något inte stod rätt till. Ytterligare någon timme senare kom det första meddelandet från vår kapten: "Detta är kapten som talar och jag vill meddela alla våra passagerare att vi just nu hjälper annat fartyg i sjönöd. Det finns ingen fara för vårt fartyg" Min man var nu helt likblek och skakis. Jag själv hade min lilla dotter att pyssla med och amma. Strax efter klockan 2 på natten kom det hemska beskedet att M/S Estonia nu hade förlist. Fortfarande gungade och krängde Mariella något alldeles fruktansvärt, detta berodde på att fartyget försökte skapa vindskydd åt dem som låg i vattnet och nu plockades upp. 26 levande människor plockades upp. Tidigt på morgonen behövde jag få mat i mig, så vi tog oss upp till frukostbuffén. Fortfarande låg vi "fel" i vattnet så det gungade kraftigt. Vi var många människor som samlades framför TV-apparaterna. Jag minns särskilt en kvinna som råkade stå precis bredvid mig. Hon grät hejdlöst och vi var flera som lade armarna om henne. Till slut berättade hon att hennes man och några vänner var med på Estonia. Som medmänniska kände jag mig väldigt liten och otillräcklig just då.
Kaptenen på M/S Mariella inbjöd alla ombordvarande till ett informationsmöte innan vi kom tillbaka till Stockholm. Han berättade sakligt och kort om vad som inträffat och vad alla hade gjort. Därmed kändes många av de spekulationer som i så många år fortsatte efter olyckan som närmast dumma.
Idag skänker jag många tankar till alla de människor som på olika sätt drabbades av denna katastrof.  Ytterligare en tanke skänker jag till alla som på olika vis hjälpte till i räddningsaktionen och naturligtvis en extra tanke till manskapet ombord på Mariella som gjorde allt de bara kunde för att vi som befann oss ombord skulle trivas, trots omständigheterna.

För konstnärer kan Estoniakatastrofen tjäna som inspiration dels för kaos, skräck med mera men också för hopp omtanke och kärlek och säkert mycket mer som jag just nu inte tänker på.