Idag har jag varit ute och gått i snö och solsken. Tittade på  

snötyngda grenar och där fanns ett tomteansikte med

vita och yviga mustascher och det vita frodiga skägget hade delat sig i 2 halvor. Ansiktet var borta och endast detta fanns kvar på denna tallegren.

Sen så spelade solen mig ett spratt i snön och jag fick till det att det var mumintrollet som låg där så mjuk och fin.

Närkontakt med lavan på tallens bark och där fanns ögat som iaktar mig hela tiden.

En snöig tallstam har fylligt vita och snöiga läppar som fångar upp min uppmärksamhet.

Kryper ned i snön och fångar med kameralinsen in solen och dess orange sken i ett nätverk av kvistar och med en vit och fylligt hålrum runt det hela.

Detta har jag fotat under min morgonpromenad. Ser ni mina foton så kanske ni inte ser det jag ser *ler*. Men varse goda och måla upp det ni ser av vad jag berättar

/ kram

Putt

Det nya årets hjärta.

Tystnaden fångade in alla ljud då den vita ytan slukade landskapet. Neonljusen längre fram på gatan verkade lysa upp hela kvarteret med en känsla av dekadens och depressiv glättighet.

Hon satt där, mycket medveten om att kölden kunde råna henne några dagars arbetstid i form av läkarbesök och antibiotikakur, i denna stund var det ändå inte det viktiga. framtiden var nu, här. Beslutet som skulle komma att staka ut alla framtida vägar.

Folket hade dragit ner sig mot centrum när fyrverkerien för det välkomnade nya året sakta dog ut, och endast ett par fyllehundar raglade förbi på den paralella gatan. Det var endast de skrålande rösterna  som avslöjade dem, och snabbt slukades även de av tystnaden igen.

"Kanske skulle vi börja röra oss emot festen igen", sade han.

"Jo, självklart det. Men kanske vi sitter en stund här tills du nyktrat till lite", hon köpte tid billigt, "frisk luft brukar göra underverk."

Egentligen visste de ju båda två att han inte var så påverkad av all champagne och öl han hällt i sig under kvällen som han gav ut för att vara. Även han ville köpa tid, när priset ännu låg nere.

"Har du funderat på det där som hände på sommaren?", rösten darrade lite. Kölden. det var bara kölden.

"Tja…", han drog en teatralisk suck, "det var ganska mycket då… egentligen borde jag inte sagt sådär. Jag ville ju nog vara där med dig men det… det blev liksom för riktigt".

Nu var det inte bara hennes röst som darrade. Hjärtat verkade slå extra slag, och hon tänkte att nu förstod hon varför nykära par kallas turturduvor. De darrande och nervösa slagen av hjärtat fick säkerligen mången röst att framstå som ett skört kuttrande.

"Det var riktigt obehagligt." Aldrig hade hon trott sig våga yttra de orden inför honom. "Det kom så plötsligt, och jag tyckte verkligen om dig. Att försvinna som om du vore raderad var inte schysst."

En bil fullsatt med både dunkande toner och skriande människor körde förbi. Tystnaden slukade den sakta i en munsbit.

Han sträckte obemärkt på sig och lade armen runt henne, lika klyschigt som i vilken romantisk komedi som helst, men det fungerade. För att det var han som gjorde det. För henne.

"Förlåt. Jag… var. Äsch du vet."

"Mmm. Du vet väl också."

Neonljusen drog hennes blick mot sig mitt i meningen. Hon tvingade den att möta hans blick igen.

"Vadå vet jag?", han lät osäker fastän det var en simpel fråga.

"Ja du vet väl, att jag ännu tycker om dig."

Snöfallet började åter och de två personerna som suttit på en kall bänk vid åstranden hade endast lämnat halvt upptinade märken efter sig. Nästan som två små hjärtformer smälta in i varandra. Fester kallade och många oroliga själar dansade och gladde sig tills solen gick upp denna midvinterdag. Musik och glad känsla blandades med avsky och baksmälla i betonglandskap och kullersten.

Men allt hon kunde tänka på den morgonen då hon somnade på en magentaröd skinnsoffa i en lägenhet var det festats hela natten var hans svar. Hon ville tro på det som hennes syster skrockfullt påstått : Som det sker på nyårsdygnet, så kommer inkommande år att bli.

Poesi och konst målar upp lika vackra bilder, här kommer en dikt af Gustaf Fröding som har gett mig mycket inspiration!

Det glittrar så gnistrande vackert, i ån, det kvittrar så lustigt i furen. Här ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen. Det sjunger och doftar och lyser och ler från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär om lyckliga dagar, som randas, mitt blod är i oro, jag tror jag är kär - i vem? - ack i allt, som andas. Jag ville, att himlens och jordens allt låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

Kan ni måla något efter mina ord?

                                …………………………

Naturens brud

Salen är dekorerad med björkarnas löv och med granarnas sus till en blå himmel

Där finns skvattram, hjortronblommor, lingonblommor och grönskande mossor

Härliga sångröster är gömda både här och där bland skogens alla prasslande ljud

Kring naturens altare finns härlig vit renlav med betagande nya rödlila tallkottar

En liten bäck finns där borta till höger så porlande frisk och åhörs om vi är tysta

Solen skiner och avlämnar en luft som speglar allt till att bli en gnistrande värld

Trumpetande ljud hörs från den gula myrens sanka land och nu kan allt begynna

Insekterna gnider upp sina spelverk för att låta så överväldigande över allt annat

Djuren rasslar och prasslar i skogen för att skynda till för att få den bästa platsen

Värdigt står de stora djuren gömda lite längre bak för att inte skymma för de små

Illustrationen är så fullkomlig och så värdigt vacker denna tidiga sommarmorgon

Jag känner mig ett med naturen och känner mig verkligen som moder naturs brud

                                                                         © Spanaren

……….och hon tog ett steg ut i gryningen………..

#7 Var det ämnat till min dikt?

Passar superbra och kan du lägga till det?

/kram

# 8 - Nej, jag hade inte läst din dikt. Dessa orden kom till mig igårkväll men jag orkade inte skriva ner dem då.

Men de passar ju in  … Vi kanske har samma inspirationskälla

#9 Så ypperligt bra vad dom passade in i min dikt

Verkligt synkronicerat